”Köerna till BUP bryter ner och kraschar familjer.”
”Så fuskas det med köerna.”
”BUP-utredning kan dröja 2 år – barn i moment 22.”
Rubrikerna och artiklarna är många. De talar sitt tydliga språk. Vi vuxna sviker våra barn.
2020 blev FN´s Barnkonvention en lag i Sverige. Barnkonventionen säger bland annat att ”barn med funktionsnedsättning har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv samt hjälp att aktivt delta i samhället”. Det som är viktigt för mig och som borde vara viktigt för beslutsfattande vuxna, är att ge alla barn samma chans att må bra, utvecklas och känna sig viktiga. Vi som samhälle får inte svika barnen, trycka ner dem och välja att ställa dem åt sidan.
I dagsläget framstår det som att beslutsfattare prioriterar kortsiktiga kostnadsbesparingar före barnens bästa. Har man tänkt på samhällskostnaden av kraschade familjer? Förlorade skatteintäkter p g a föräldrar som inte kan jobba, sjukpenning, socialbidrag, bostadsbidrag, kostnader för läkarbesök, psykologbesök och hantering av alla dessa papper och intyg som behövs för att kunna betala ut alla bidrag.
Vi går miste om barn- och ungdomar som med rätt stöd hade kunnat växa upp till arbetsföra vuxna som betalat skatt och genererat inkomster till staten. Barn- och ungdomar som i stället blir vuxna, sjukskrivna och med psykisk ohälsa.
