Förra året skrev jag också ett inlägg om just den här dagen. Jag skulle vilja kunna sitta här ett år senare och reflektera om hur mycket som har förändrats – inte bara för oss men också för alla barn med autism.
Tyvärr så ser problemen likadana ut nu som då… Vi slåss ständigt mot en omvärld där det finns så lite förståelse. En omvärld där man ska passa in i en mall och bete sig som alla andra.
Ytterligare ett år där jag läser och hör så många prata om hur deras barn går sönder i skolan, men de som kan förändra inte gör någonting. Ytterligare ett år av ständiga förklarningar, dåligt samvete och ständig tidsbrist. Men också ett år där vi på NPF-gruppen vuxit och får möjlighet att hjälpa ännu flera. Ett år där vi kommer anordna ett Viggolopp tillsammans med Viggofoundation och Brynäs IF.
Hemma så har jag en son som går i skolan, inte går på fritids och då har lite mera energi kvar här hemma. En son som har många finurliga funderingar, lärt sig göra en bakåtvolt och använda micron.
Jag var nyss och föreläste och fick då frågan om jag tyckte det var jobbigt att min sons funktionsnedsättning inte syns? Svar ja och nej. Jag älskar ju honom precis som han är men det är svårt då människor man möter förväntar sig att han ska agera neurotypiskt=”normalt”.
