Idag var vi, min familj och jag, med i lokaltidningen här i Gävle. Min son och vår resa till hans diagnoser och vår vardag efter det, är en av huvudorsakerna till att jag startade NPF-gruppen. Jag vill vara en mottagning där alla får hjälp! Vi är inte där än men det är mitt mål!
Gå gärna in och läs om oss. Vi är inte en unik familj utan det är nog så här i de flesta NPF-familjer tyvärr. Vi kämpar med skolan och firar de veckor som avslutas med 5 skoldagar. Vi kämpar med den känslomässiga bergochdalbanan i form av min son. Men min son har en jättefin lärare som verkligen bryr sig om honom och vill förstå honom. Hon försöker verkligen men hon är också bara en person. Min sons behov av mindre sammanhang är då svår att tillgodose i den utsträckning som han kanske skulle behöva för att orka. Trött och sitta still existerar inte i hans värld, känner han sig trött så gasar han bara lite mera och sen så till slut så kraschar han. Då blir det ingen skola, utan oftast ligga hemma i sängen i ett mörkt rum, extra känslig för alla ljud och intryck.
Jag skulle önska att alla fick vara en del av skolan. Att målet skulle vara för alla som jobbar i skolan och med skolan att barnen inte bara ska ta sig igenom skolan utan också lära sig någonting och samtidigt må bra! Barnen idag är ju de vuxna som sedan ska ta över. Vi vuxna borde, om inte för dem så för oss, vara mån om att de ska bli så bra individer som möjligt!
