Ibland är man bara mamma…
Jag kan ge tips, råd och stötta i min yrkesroll men ibland är jag bara mamma. Efter en litet jobbigt avslut på vårterminen med kämpiga sista veckor så startade vi sommarlovet med lite speedad kille och mycket känslor överallt. Vi lugnar oss med att det brukar kunna vara så men att bara vi håller fast vid rutiner så lugnar det sig. Men när aggressionsutbrotten blir värre och sker även utanför hemmet så börjar vi fundera. En månad går av sommarlovet och ändå inget lugn. Vi strukturerar, avlastar och är lågaffektiva, men hamnar ändå i situationer där jag måste hålla fast en skrikandes 8-åring medan lillebror får söka skydd inne på sitt rum. Utbrotten kommer fort och utan förvarning.
Kontakt med habiliteringen som efter en del diskuterande och väntande en dag ringer och meddelar att allting låter som en utmattningsdepression. Den förhöjda aktivitetsnivån är inte ovanlig och visar på en förhöjd stressnivå.
Javisst! Där någonstans börjar arbetshjärnan kicka in och visst kan det stämma. De veckor han legat i sängen med neddragen rullgardin och inga höga ljud för att han måste vila. Bubblan som han försvinner in i efter jobbiga dagar i skolan. Men vad gör man nu?
Jo en remiss till Barn- och ungdomspsykiatrin för det kan ju mycket väl bero på hans ADHD och hans tics har ju blivit värre. Mamman nickar och säger ja det låter ju bra. Den professionella i mig skriker högt men som mamma måste man vara artig, trevlig och tro på allt de säger. Allt jag pratat i min yrkesroll, om ”att som förälder känner du ditt barn bäst”, ” tro på din magkänsla” – allt det är borta. Remiss till BUP är för mig återta kontakten med behandlingsenheten på BUP, den enhet vi nyligen blev utskriven ifrån då vi inte ville medicinera utan försöka övertala skolan att anpassa istället. Men idag så fick jag meddelande från 1177. Nybesök för vidare utredning på utredningsenheten. Fylla i 11 sidor kontaktformulär och 15 sidor fördjupad anamnes…
Jag är så arg och besviken på samhället som fått en 8-åring, snart 9-åring att bli utbränd. Skola som inte lyssnat då jag i 3-års tid sagt att ”han mår inte bra, mådde ni så här efter eran arbetsdag skulle ni antingen bli sjukskrivna eller byta jobb. ” Ett samhälle som nu diagnosticerar men sedan bollar vidare, för att ta hand om ett barn som inte mår bra är jobbigt och bollas helst vidare.
Detta är en så stor anledning varför jag startade NPF-gruppen! Barnen ska vara våran framtid! De är det viktigaste vi har!
Alla barn har inte föräldrar som har förmåga, ork eller kraft kvar att kämpa. Deras föräldrar har kämpat så hårt och i så många år att till sist orkar de inte fast de vill. Det är just för alla de och för alla barn som jag ska orka kämpa. Vi är inte där än men jag hoppas att vi kommer dit snart!
För min son så har vi det lite tufft just nu men det kommer att bli bra för någonting annat finns inte! Samhället ska inte få räkna ut min fantastiska son med så mycket kloka tankar, så mycket energi och så mycket potential!
Med detta personliga och långa inlägg ville jag bara säga ”ni är inte ensamma” och ge er alla kämpande barn, ungdomar, föräldrar och anhöriga styrkekramar!
